fredag 23 april 2010

Altomünster - Alto och gästhuset

.

Klostret grundades redan på 700-talet av eremiten Alto.


Högt däreuppe på kyrkan sitter den förgyllde Alto. Hans symboler är kniven, med vilken han markerade träden som skulle fällas inför klosterbygget; staven, med vilken han slog i marken så att en källa flöt fram; och Jesusbarnet som stiger ner i kalken vid nattvarden. Dessutom har de kvar hans huvudskål i kyrkan. Den är också förgylld och tas bara fram vid särskilda tillfällen.




Alto, den gyllene, på kyrkan är ganska ny och ersatte den gamla statyn som var för sliten för att vara kvar. Denna togs ned och dumpades i nunnornas trädgård. Först lät de ställa den mot ett träd, men sen kom de på att det här hörnet var perfekt. De tog dock bort Jesusbarnet och kalken och ställde in dem i pannrummet. Alto har också fått ett tak, så det inte ska regna på honom, och en lokal konstnär har målat lite guldkanter också.

På 1400-talet blev klostret ett birgittakloster.




Sen gick vi in i gästhuset, som är en av de äldre delarna av klostret. Just det här rummet var svinstia förr. Möblerna, som delvis påstås vara från tiden före 30-åriga kriget, stod nog inte just här då. De här borden sägs ha välts av svenska soldater som använde dem som fodertråg åt sina hästar. Medan de höll på där och välte alla möblerna och tänkte förstöra allt katolskt, hittade en svensk officer ett dokument som den heliga Birgitta hade skrivit. När han insåg att hon också var svensk drog han tillbaka alla sina mannar och räddade därmed klostret.




Det här är gästhusets kapell. Under Altos tid var det munkarnas matsal. Men det är verkligen ett iskallt rum, så däremellan har det använts som äppleförråd.




Rummet bevakas av detta trevliga helgon.



Sen gick vi in till nunnornas nyare begravningsplats. Här begravs de i öppna kistor och muras in i väggen. När alla platserna tar slut, öppnar de den äldsta graven, lägger benen i en samlingsgrav och stoppar in en ny kista. Den yngsta här begravda nunnan var en 19-årig novis, som fick ta löftena på sin dödsbädd. En vinter på 20-talet dog fyra nunnor på en vecka. Ärkebiskopen blev då mycket orolig och misstänkte att de hade frusit ihjäl (vilket troligen inte stämde) och lät sätta in värme i alla celler. Värmen fungerade utmärkt tills nyligen, då man bytte ut värmesystemet i kyrkan till något modernare och samtidigt passade på att ansluta nunnornas element dit. 

.