Tanja Bergkvist tipsade om den här fräcka videon som skojar om jämställdheten.
För några år sedan visades Världens modernaste land med Fredrik Lindström på svensk TV. Och ja, den visade åtminstone att Sverige är ett ganska udda land. David Eberhard säger att landet lagom finns inte. En av läsarna här på bloggen liknade Sverige vid en sekt. Vi har samma politiska åsikter vilket leder till att folk med annorlunda uppfattning som internationellt sett skulle klassas som nyanserade och i mittfåran ofta pekas ut som extremister. Magnus Malm tycker i tidningen Dagen att åsiktsfriheten hela tiden krymper. Det finns ett 60-årigt skäl till att vi verkligen är tvärtomlandet. Allt som andra gör, det gör inte vi och tvärtom. Jag är rätt säker på att många av jordens befolkning, som utgör 99,87% av jordens befolkning, skulle kalla det för dysfunktionellt, säger Lena Holfve, som är utlandssvensk. Hon har också skrivit ett inlägg som beskriver om hur alla småbutiker tvingades till nedläggning och alla svenska stadskärnor blev stöpta i enhetsform. Det var faktiskt ganska extremt. Det finns många andra exempel på hur extremt Sverige har blivit.
Jämställdheten har upphöjts till religion. Officiellt finns det inga andra värden i samhället som ska bevaras. Och inget fel på jämställdheten, men följden av vissa beslut har haft verkligen drastiska konsekvenser. Först tog man bort sambeskattningen, vilket innebar att samhället skulle bygga en massa subventionerade dagis för att få ut kvinnor med småbarn i arbetslivet och ta lågavlönade jobb inom den offentliga sektorn. Om det har varit bra för familjerna finns det olika åsikter om, men som vi vet finns det bara en accepterad åsikt. Om det har varit bra rent ekonomiskt sett har nog inte ens diskuterats. Men vad som dessutom hände var att kvinnoarbete började föraktas och att enda sättet att slippa arbeta utanför hemmet var att bli långtidssjukskriven. Då blir den hemska lyxhustrun ett stackars offer. Dessutom får hon betalt av samhället, eftersom alla ska ha en egen inkomst. Antalet förtidspensionerade unga människor är extremt högt i Sverige. Överhuvudtaget alla vuxna människor ska ha en egen inkomst och inte behöva lita på familjen. Därför har man snabbt och enkelt pensionerat av mängder av ungdomar, som har varit lite udda och har haft diverse skolproblem, d v s ungdomar med förlängd skolplikt. Ja, fast nu är förtidspensioneringen tidsbegränsad. En ung människa med förlängd skolplikt slutar alltså skolan vid 19 års ålder och får kanske automatiskt pension för tre år. Under tiden vänjer han/hon sig vid att sitta hemma med en liten lön och får inga bra rutiner. Om han/hon säger nej tack, jag vill hellre studera, blir det istället studieskulder att välja på. Vilket förstås inte är särskilt lockande jämfört med pensionserbjudandet, om man i alla fall har vissa problem att få något gjort. Men sen kan det hända att förtidspensionen inte förlängs. Då står personen där vid 22 - 27 års ålder utan utbildning och med dåliga livsrutiner och förväntas att ta sig i kragen. Men varför pensionerades han/hon överhuvudtaget då?
Om vi går tillbaka till den unga mamman som inte klarar av tanken på att sköta småbarn och ett jobb och får panikångest vid 20 - 30 års ålder och långtidssjukskrivs, så kommer hon ändå att ifrågasättas av omgivningen. Lösningen är att identifiera sig med sjukdomen och bli riktigt dålig, så att det märks. Hur bra är det? Och varför förekommer det i så stor utsträckning i Sverige och bara i Sverige? Artiklar: Allt fler unga får förtidspension eller Förtidspension bland unga oroar experter, båda DN. Se även Familjelivs forum som är fullt av långtidssjukskrivna småbarnsmammor, som aldrig varken har skaffat sig en utbildning eller jobb. Mycket bra ledarartikel Missbruk av systemet av Elisabeth Sandlund i Dagen.
LO-tidningen skriver ... ökade antalet nybeviljade förtidspensioner (så kallade aktivitetsersättningar) bland unga 2006 – 2010. När den första Alliansregeringen tillträdde 2006 hade 19 000 personer aktivitetsersättning. I slutet av 2009 hade antalet stigit till 26 000, och ökningen fortsätter.
Det är ganska extremt. Precis som det är extremt att genom kravlöshet inte förbereda skolungdomen för vuxenlivet. Eller att satsa på en stor invandring, som man sedan inte vet vad man ska göra med. Eller att förbjuda marknadspriser på hyresbostäder, vilket leder till att ingen varken bygger eller hyr ut, och att bostadsbristen blir lika akut som i gamla Sovjetunionen. Eller att ställa olika krav på olika kategorier människor, t ex när det gäller förtidspensionering: lätt när det gäller unga, svårt när det gäller gamla. Eller man skapar skattesubventionerade jobb för vissa grupper (jobb som bara finns i Sverige, åtminstone i den utsträckningen). Eller att ge handikappade unga helt andra förmåner än ålderspensionärer. Och sen säga: Man ska inte ställa grupp mot grupp.
Eller att man plötsligt förnekar sin egen kultur och historia. Där finns det många exempel à la Sahlin och Reinfeldt. Men här ett mothugg av John Järvenpää: Målsättning av denna skeva historiefokusering, där enbart skuld och negativa delar betonas, skall leda till att människor tar avstånd från den svenska historien. Samtidigt riktas ingen uppmärksamhet på de positiva delarna av svensk historia, exempelvis: en långvarig fred, nationell solidaritet, och människors slit från vilket välfärdsstaten hade sitt ursprung, som på 1950-talet ansågs vara världens bästa med en ytterst marginell brottslighet. Ett folk som berövas och saknar historia, vilket är en grundstomme i den nationella och etniska identiteten, formas som ett fogligt redskap i makthavarnas händer.
Vad som har hänt i ett land, där extrema åsikter upphöjs till normala, är naturligtvis att det sunda förnuftet stängs av på alla möjliga områden och att man bara går på känslor. Det blir svårt att fatta rationella beslut när en diffus ideologi blockerar tankeverksamheten. Man gör det man känner för. Staten måste fixa. Det ordnar sig. Men det är ju just det som det inte gör. Och det är det tragiska.
.
