Otrygghet?

.



Här på Tradition och fason hittade jag en intressant artikel om förhållandet mellan staten och religionen.

Vad det gäller religion, så tänker visst Wiesenthalscentret besöka Malmö för att kolla upp om deras varning för judar att besöka Malmö kan revideras under vissa förutsättningar.

Vad det gäller staten, så såg jag för ett tag sedan ett blogginlägg på Politikerbloggen om vad ministrarna sysslar med, och då föll mig en intervju med den bayerska ministern Christine Haderthauer in, som jag hörde på radio före jul. Där berättades bl a om vad hon hade för möten osv under dagen, och det var en hel del. Jag vet ju att tyska ministrar ständigt träffar folk, dels vanligt folk för att inte förlora kontakten och dels andra politiker och makthavare. De ligger definitivt inte på latsidan. Dessutom sitter de i parlamentet och vad de gör och säger får man också höra i nyheterna och olika politiska program varje dag. Faktum är att den tyske miljöministern Gabriel ringde upp min mans faster och gratulerade henne när hon fyllde jämnt, och det bara för att han har träffat henne en gång som representant för en av sossarnas pensionärsföreningar!

Hur flitiga är då svenska ministrar? Här är inlägget från Politikerbloggen. Okej. Nu jämför vi med en enda (regional-)minister, trafikministern i Mecklenburg-Vorpommern och med en statssekreterare i Bayern. Det var bara de första googlade resultaten jag fick upp. Om nu svenska ministrar inte träffar folk och går på möten särskilt ofta, vad gör de då? Tidningarna rapporterar inte mycket. Kan det vara så att de inte gör något? Eller är det så att de är flitiga med hemliga saker som ingen ska veta något om. Som Lars Ohly, som visst missade en omröstning för att han var ute och köpte julklappar.

En annan sak som staten är ansvarig för är förstås utdelandet av skattepengar. Frihetslarsson tar upp att Pajala utveckling AB (Puab) har fått 26 miljoner i stöd från främst Länsstyrelsen och Tillväxtverket till att utveckla Pajala under de närmaste tre åren och kommenterar Staten anvander kort och gott sin makt att konfiskera medborgarnas pengar till att valja vinnare och forlorare. Han tror att sådana åtgärder driver företagare ut ur landet. Läs hela artikeln för att fatta galoppen.

Därmed kommer vi till ett annat tema, nämligen utvandringen. Jag nämnde igår att utvandringen låg på nästan 50.000 personer förra året och frågade vilka som utvandrade. Frihetslarsson har ett svar på frågan, som tål att begrunda, nämligen rika företagare. Han beskriver de nyliga överfallen på miljonärer och citerar signaturen Utlandssvensk som säger: Enligt andrahandsuppgifter, som jag anser trovärdiga, har rika personer i Sverige utsatts för liknande brott länge och detta är starkt bidragande till att de lämnar landet. De flesta tycker sannolikt inte att det är lönt att gå till polisen utan flyttar ut i tysthet och han tillägger: Apropa ran: samma FN-databas som jag refererade tidigare rorande valdsbrott rapporterar att Sverige har 50 procent fler ran per 100 000 invanare an Danmark och tre ganger sa manga som Norge och Finland. Detta trots att man alltsa genomfort nedskarningar i svenskt polisvasende som saknar motstycke i grannlanderna och darmed gort det svarare for folk att anmala brott.


Sen har jag nu suttit bra länge och sökt statistik. Problemet är tyvärr att svensk statistik är gjord så att man inte ska hitta siffror så lätt och inte kunna länka. Det finns bloggare som samlar officiell statistik, men direkt till källan är det svårt att komma. Dessutom brukar BRÅ och andra politiskt korrekta personer samt institutioner (den borgerliga regeringen vill gärna granska BRÅ, men den har väl ingen chans) svamla en massa om hur man ska tolka siffrorna.

När Sverige ligger risigt till i internationell brottsstatistik brukar man t ex klaga över att det handlar om anmälda brott och inte dömda brott, för att antyda att svenskar okynnesanmäler till skillnad då mot alla andra länders invånare. Om man gjorde statistik över dömda brott skulle förstås ligga bättre till, eftersom det inte döms så mycket. TV4 informerar om att en polis löser tre brott per år, samtidigt som var sjunde person råkade ut för ett brott i fjol. Färre än 6% av vålds- och inbrotten klaras upp. Citat: Stefan Holgersson har en förklaring till hur polisen jag ar tjuvar. Han menar att polisen är selektiv när de väljer vilka brott som de försöker lösa: 
– Det man kan säga är att det är ju givetvis bra att rapportera brott som är enkla, trafikbrott och narkotika. Då har man redan gärningsmannen här. Det är svårare att behöva lösa misshandelsfall, leta rätt på gärningsmannen och sedan styrka upp att den har gjort sig skyldig till saker, lita till på vittnen och så, säger han.


Så statistiskt blir det snyggt? 
Ja, det finns ju givetvis ett intresse av att beivra brottslighet för att komma till rätta med vissa problem, men sedan är det ju också så att den förekommer för att få bra siffror också, menar han.


På Aftonbladet skriver man om att polisens statistik över "uppklarade brott" ger en falsk bild av rättsväsendet. Ett brottsärende som avslutas snabbt, utan att någon misstänkt registrerats, kan alltså räknas som uppklarat. Detta innebär att antalet uppklarade brott ökar genom att polisen inte vidtar åtgärder. 


Inläggsskrivaren på bloggen Cornucopia skriver Aldrig förr har så många brott avskrivits så fort av så många poliser. Med statistik. Läs även kommentarerna.
Här kan man se hur det döms om det döms, samt hur antalet mord har ökat jämfört med befolkningen mellan 1950 och 2010. Ingarö kommenterar att han tycker att det är absurt att brott mot människor döms mindre hårt än t ex haschsmuggling. I artikeln Våld mörkas och bagatelliseras (SvD) kritiseras att den ökande kriminaliteten bagatelliseras. Vad ser vi då idag? Säkerhetsvakter på Systemet, säkerhetsvakter i varuhusen, säkerhetsvakter i vitvarubutikerna, säkerhetsvakter i köpcenter. Många våldsbrottslingar får i o f sig löjligt låga straff och är ute och hämnas igen på stubinen.

Här kan jag rapportera om ett samtal mellan två kriminella personer, en sydösteuropé och en afrikan, som satt och diskuterade sina straff på det tyska pendeltåget medan jag satt där och stickade strumpor. De hade träffats på psyket, där de gick på tvångskontroll efter att ha fått en del av straffet villkorligt. Båda var dömda för grov misshandel. Den ene hade fått sex år! Under behandlingen hade de lärt sig en del om hur man undviker att känna sig provocerad. För att inte hamna i samma situation och få långa fängelsestraff, hade de t ex lärt sig att titta bort när kaxiga tonåringar försökte se coola ut. De var dessutom tvungna att regelbundet gå för test av olika blod- och levervärden, för att se om de missbrukade. Spår av alkohol var okej, men då brukade de få höra en predikan i alla fall, men droganvändning innebar direkt intagning på anstalten igen. I början hade de gått på kontroll varje vecka och senare allt mera sällan. Båda två sade att de först tyckte det var dåligt, men sedan hade de insett att det verkligen var bra och att de båda två nu hade hamnat på den rätta vägen. Mycket intressant samtal att tjuvlyssna på!


Karl Malmqvist har i det här blogginlägget samlat en massa intressant statistik, bl a den här direktlänken till SCB angående hur många procent som utsatts för ett brott det senaste året, 5, 2 % år 1980 jämfört med 8 % år 2007.

Samtidigt finns det ju en massa trygghetsundersökningar, som förstås har som mål att inlulla befolkningen i säkerhet, men ärligt talat hur kul är det att bo i ett område, där kriminaliteten bara stiger och stiger, men där polisen inte kan skydda befolkningen? Eller sina egna polisbilar? (Nu har Rosengårds polisbilar utsatts för bensinbomber flera gånger på ett par dagar.)

Det kan nog vara så att det är för farligt att vara en framgångsrik företagare i Sverige, och dessutom inte särskilt attraktivt av diverse andra skäl. Men är det bra för Sverige om företagarna flyttar ut och tar sina företag med sig?

.