Dr. Phil. Andreas Püttmann har studerat politik och skrivit flera böcker. Han är förhållandevis ung (eller åtminstone något yngre än jag) och aktiv katolik. Hans senaste bok heter Gesellschaft ohne Gott. Redan i inledningen skriver han om hur även den aktive DDR-socialisten Gregor Gysi (annars en mycket sympatisk politiker, ledaren för det tyska vänsterpartiet) fruktar ett samhälle helt utan Gud. Efter att det socialistiska samhället har misslyckats kan bara kyrkan förmedla moralregler, säger denne. Den evangeliske politikern Schönbohm yttrade efter flera barnamord i östra Tyskland att "proletariseringen som SED tvingat på (DDR), är en av de viktigaste orsakerna för förfallet och våldsbenägenheten" och tillade att bara 20% i området kallar sig kristna. Det blev en riktig skandal av typen dra-alla-över-en-kam. Men att statistiken över barnamord bekräftar statistiken.
Om svenska kyrkans kampanj ”Ja till respekt. Vi tror på en Gud som inte gör skillnad på människor” skriver Lena Andersson i en DN-ledare. Men genom reklambyrå lanserar nu Svenska kyrkan den post-nicenska, polyteistiska trosbekännelsen av år 2011. En modern variant som passar det i samtiden gångbara och den moral man vill visa upp för tillfället. Johan Ingerö kommenterar artikeln och kyrkan:
Resultatet ser vi nu, i form av en fullfjädrad Helle Klein-kyrka. En banal och ytlig reklambyråprodukt som desperat försöker stoppa bortfallet av medlemmar genom ett krampaktigt omfamnande av politiska åsikter som enligt organisationens rådgivare är i ropet just nu, och som enligt någon oklar logik därför kan tänkas locka medlemmar. Och det är just detta som Anderssons ledare så tydligt illustrerar. Och i söndagens inlägg (som jag inte lyckas länka till) skriver han om Maria Ludvigssons inlägg i Aftonbladet och avslutar: Och det enda svar jag kommer på är att många inom mainstream-vänstern betraktar just sina åsikter som neutrala, som det självklara utgångsläget. Det är först när man går till höger, eller ut mot den mer renläriga vänstern, som man enligt deras uppfattning blir politisk.
Julia Caesar skriver i sin senaste krönika om vänsterns förkärlek till islam och kallar den förra kategorin för Troende, vilket inte är helt fel. Vänstern har alltid haft ett passionerat förhållande till totalitära diktaturer. Ju mer förtryck och ju fler massmord, desto större entusiasm och kärlek från vänsterhåll. Vänsterns romans med tyranni och terror är en märklig kärlekshistoria. När världskommunismen kollapsade 1989-90 sjönk vänstern ihop i tomhet och depression, precis som när ett kärleksförhållande har tagit slut. I den tomheten och kärlekssorgen har den vadat i mer än tjugo år. Men vänsterns troende har hittat en ny partner, ytterligare en totalitär ideologi att dyrka. I dag fyller de sitt inre tomrum med radikal islam. Vänsterns hjärta klappar för islamisterna. Fyrverkeriet från självmordsbombares sprängmedel tänder på nytt glöden i deras revolutionära längtan. I muslimers upplevelse av att vara förtryckta kan de identifiera sig själva som de ”offer” de tror sig vara. Ett litet citat till ur texten:
Men ju mer materiellt välstånd han lyckas skaffa sig, desto olyckligare blir han. Den Troende står helt enkelt inte ut med att ha det bra. Det materiella ägandet kan aldrig kompensera hans andliga tomhet.
Apropå diktatorer och massmord, så är det Muammar Gadaffi som genom sin Islamic Call Society som äger Malmös moské, skriver Gudmundsson i SvD. Redan när Malmös stora moské grundlades förlitade den sig på till stor del på medel från Muammar Gaddafi. När moskén för något år sedan hamnade i ekonomiskt trångmål tog dock WICS över ägandet helt (”Skandinaviens största moské får ny ägare”, SR 15/12 2009) och ledarskribenten frågar: Är det rimligt att stjäla pengar från fattiga libyer för att bekosta bönelokaler i ett av världens rikaste länder?
Åter till Svenska kyrkan. Läst i Dagen. 36 miljoner. Det är notan som Svenska kyrkan valt att betala under 2010 och 2011 för att bli av med oönskad personal. Elisabeth Sandlund skriver i en ledare:
Vem vill engagera sig i en organisation där människor behandlas illa och där ekonomiska medel som kunde gå till att stötta kyrkans grundläggande uppgift, att sprida evangelium, används för att bli av med än den ene, än den andre befattningshavaren?
Det här är väl lite i samma stil. Ur NWT: Förra året betalades 421 miljoner kronor ut i ersättning till patienter som skadades i vården. Men drygt hälften av de som anmälde skador blev utan ersättning. Om pengarna hade använts till att förbättra vården och om inställningen var annorlunda, skulle det här överhuvudtaget inte vara nödvändigt. För att inte tala om allt onödigt lidande som inte kan uppvägas med pengar.
Om den socialiserade vardagen för Sveriges gamla och talet om att ransonera än den ena, än den andra ingrediensen på frukostbordet, skriver Frihets-Larsson. Det finns tva orsaker till att politiker och byrakrater vill kontrollera manniskors mat. Den forsta orsaken har... att gora med det faktum att Sverige har ett socialiserat sjukvardssystem. Politiker och byrakrater vill halla kostnaderna for sjukvarden i schack... Den andra orsaken ar rent auktoritar. Nar man val etablerat en politisk regim dar politiker har ratt att styra och stalla over manniskors vardag ar det bara en tidsfraga innan de ocksa vill kontrollera deras mat...
Att styra och ställa är något som politikerna också gör när det gäller barnomsorg. Nu vill även KD överge sin hjärtefråga vårdbidrag, läste jag i SvD för några dagar sedan, men det tycks inte ens ha uppstått någon debatt. Världen idag skriver i sin ledare om Vem älskar en glad givare, som mest handlar om att ta över en existerande, gigantisk maktapparat för egna politiska syften, även om det officiellt är tvärtemot den egna ideologin: Den negativa inställningen till ett vårdnadsbidrag som skulle ge föräldrar möjlighet att själva välja barnomsorg, är därför inte bara ett jämställdhetsprojekt. Den valfrihet som vårdnadsbidraget bidrar till, utgör ett hot mot en centralisering och en politisk styrning som förlägger besluten hos politikerna istället för hos föräldrarna.
Sedan diskuterades det nya provocerande fenomenet i TV4 under rubriken Det nya hemmafruidealet en kvinnofälla, där hemmafruarna hade svårt att få tala till punkt. Spola fram till ca minut 16 om snusdebatten inte är av intresse.
.
