Finns det ärlighet inom politiken?

.
När Tage Erlander slutade som politiker, travade Aina upp med en bunt pennor till regeringskansliet, vilka han inte längre behövde i tjänsten. Motto: Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål.

Dagens politiker bryr sig inte om ärlighet. Det handlar om egennytta. Många politiker investerar i invandringsindustrin. Attendo Care har chefer och ägare i mäktiga politikers närmaste omgivning. Andra bolag stöds av lokala sossepolitiker. Sådana bolag behöver ständigt nya hembevånare som staten betalar för. Det skulle förstöra affärerna om man införde åldersbestämning av ensamkommande minderåriga. I Norge och Finland minskade invandringen av den kategorin mycket drastiskt när åldersbestämningen infördes. De styrde hellre kosan mot Sverige och det är i de privata bolagens intresse. Vad som inte är av bolagens intresse är att den svenska befolkningen inser att de flesta av de dyrbara (för skattebetalarna) unga männen varken har asylskäl eller är ensamma eller ens barn. För dem som lever väl på skattefinansierade bolag är det viktigt att tona ner händelser som på Husbybadet. Okej, det var inte snällt av nynazisterna att kasta ägg på det fina huset, där gärningsmännen bor, men i debatten företräds numera åsikten, att om det bara hade varit drabbade föräldrar som hade stått där, så skulle det aldrig ens uppmärksammats. Och målet hade kunnat skrivas av i tysthet. Det som är upprörande är främst censuren. I andra hand att personer, som knappt har anlänt till landet och inte ens blivit ordentligt registrerade, på direkten ger sig på oskyldiga barn. Men om rättsväsendet fungerade, skulle det kunna bli en engångshändelse. Dom, livstids utvisning till varnagel för andra. Istället sätter snyftapparaten igång. Stackars ensamkommande... Attendo behöver dem ju. Politikernas kompisar behöver dem ju för att bli rika. Annars skulle de själva kunna hamna i fas 3 och tvingas till obetald praktik.

Vad går förresten Sidas pengar till? Jo, bl a till Margot Wallströms FN-lön. Stod i DN och DI. Både den svenska regeringen och biståndsorganisationen Sida förnekar att pengarna har med utnämningen att göra. Tro det.

Vem betalar McDonaldslönerna? Jo, till stor del skattebetalarna. Sänkta arbetsgivaravgifter, eller rättare sagt 400.000 kronor i bidrag för varje heltidsanställd ungdom, mer än vad varje jobb kostar. Det är ju inte så att de vill ha några andra än ungdomar på donken.

Merit Wager kommenterar Röda korsets åsikt att Sverige är bäst på att ge förutsättningar till en lyckad integration och ger källor till hur undersökningen gjorts.

Fokus skriver om moderaternas idétorka och ovilja att lyssna på andra än den inre kretsen och slutar: Frågan har inte riktigt hamnat på den politiska dagordningen än. Det följer väl både av att den politiska debatten ofta handlar om lite mer kortsiktiga frågeställningar och mer akuta problem som man har att hantera. Det är här det avgörs om nya moderaterna är en uppsättning färdiga ståndpunkter eller om det faktiskt är en genuin vilja att ständigt ompröva gamla sanningar och ta sig an nya samhällsproblem, så som Fredrik Reinfeldt en gång sålde in det till svenska folket.


Sen har jag roat mig att jämföra minsterposter i olika länders regeringar, dels antalet och dels vad som anses vara viktigt (minister för...). Sverige har t ex ingen inrikesminister, som är ansvarig bl a för den inre säkerheten. Däremot finns det både en finansminister och en finansmarknadsminister, vilket de stora länderna i Europa inte anser sig behöva. Det finns också en IT- och regionminister, förutom en landsbygdsminister, som alla har. IT-minister har varken Storbritannien, Frankrike eller Tyskland. Någon EU-minister har de inte heller. Så har Sverige både en utrikesminister och en handelsminister, som hör till utrikesdepartementet. Visst har andra länder näringsministrar, men det har Sverige också. En infrastruktursminister har de flesta. Sverige har förutom en socialminister även en socialförsäkringsminister. Jag tippar på att det är samma som de andra ländernas hälsominister (en post per betydligt större land). En del länder har två utbildningsministrar, en för lägre utbildning och en för högskolan. Men inte Sverige och inte Tyskland, för i det senare landet är det förbundsstaterna som är ansvariga för bildning, så det får räcka med en utbildningsminister på högsta nivå. Eftersom familj är ett fult ord, finns det bara en barn- och äldreminister i Sverige, och ingen familjeminister. Även Storbritannien har en minister som bara jobbar med jämställdhetsfrågor. Bostadsminister har förutom Sverige bara Frankrike. Sverige har både en migrationsminister och en integrationsminister, men förutom Frankrike som har en minister för immigration, integration, nationell identitet och "codéveloppement", anser de andra länderna att man kan baka in sådana jobb i andra ministeruppgifter. Sen har Storbritannien en hel hög ministrar som inte går att jämföra med andra länder, div. representanter, kan man nog säga.

Nu skiner solen och här kommer en sommarvideo, fast den börjar vintrigt:



.