Knapptryckarkompaniet

.
Anne-Marie Pålsson var nästan den enda politikern som reagerade mot hur grundlagsändringen sköttes förra året. Därefter lämnade hon politiken. Nu har hon skrivit en bok om hur illa det är ställt med demokratin. Många kommentarer till den nyheten är faktiskt skrämmande. En stor del av Sveriges befolkning och politiker anser att det är rätt att partiledaren bestämmer hur riksdagsledamöterna ska rösta. Därför sätter de sig inte ens in i frågorna. Huvudsaken är att lönen kommer in på kontot varje månad.

Hotet som hänger över dem är att nästa gång strykas från valbar plats på röstsedeln av chefen och därmed förlora sin härliga inkomst. Nu är redan detta i internationella sammanhang mycket uppseendeväckande. Normalt sett är det nämligen partistämman, lokalt, regionalt och på riksnivå, som väljer ut kandidaterna. Inte så i Sverige. Om de som bestämmer i Stockholm vill ha en islamist med på Göteborgslistan ringer de bara sina underlydande där och får detta utfört. Partimedlemmarna har ingenting att säga till om. Riksdagsledamoterna skulle ha något att säga till om, ifall de inte var så konflikträdda och måna om att behålla sin plats och sin lön. För de har ju ingen anställningstrygghet, eftersom de väljs av folket, som inte kan påverka vem som står på listan, ens om de går med i relevant parti.

Här skriver Dick Erixon om Knapptryckarkompaniet. Skäggmesen skriver: Håll käften och gör som jag säger, sa Reinfeldt. Kommentarerna på SvDs sida är också läsvärda.

En annan mes är Hägglund, måste man säga. Hur kan en minister och en partiledare för ett regeringsparti ha mage att gå ut och skriva debattartiklar, när hans jobb är att se till att få saker gjorda. I Expressen har han gråtit ut om att lussefirande borde kunna firas i kyrkan. Men han har själv varit med om att nedmontera kristendomen i Sverige och i skolan. Hägglund tror väl att han måste lyda Reinfeldt. Det tror visst de andra borgerliga partiledarna också. Och allt fler tidningar har gått över från att sossetrogenhet till Reinfeldttrogenhet. Men det är folket som de valda politikerna ska lyssna på, inte en statsminister med identitetsproblem. Det är pressens jobb att informera befolkningen.

Istället satsar politiker, myndigheter (särskilt utbildningsväsendet) och pressen på att lulla in Sverige i en Törnrosasömn. När det sovande folket (så titeln på Reinfeldts debutroman om hur han ser på det svenska folket) en gång vaknar ser landet sannerligen inte ut som det gjorde innan.

Här kan man t ex läsa en kort (några år gammal) sammanfattning på tyska om hur svenska politiker på nolltid tömt landet på dess förmögenhet. Men hur många har vaknat upp och insett att detta har skett?

.